Den lustfyllda amatörteatern

körsbärsträdgården

Bo Färjare, Pertti Koistinen och Brita-Johanna Sjölind under repetitionerna av Anton Tjechovs Körsbärsträdgården. Bild: Bodil Wiker-Åkerblom

Det är lustfyllt att få en roll att gestalta och arbeta ihop med andra människor i en grupp och få se ett färdigt resultat i form av en pjäs som man spelar upp inför en betalande publik. Det sätter också press på alla att göra sitt yttersta för att ge publiken en bra föreställning, värd att betala för.

Det starkaste med amatörteater är att man får hantera livsfrågor samtidigt som man försöker lösa praktiska problem. Man riskerar en hel del – det är dramatiskt – men man gör erfarenheter, som man inte vill vara utan.

Teatergruppen Grannfolket består av ett 30-tal medlemmar i olika åldrar, många med finlandssvensk anknytning. Med namnet “Grannfolket” vill vi visa, att även om vår grund och våra rötter är i det svenskspråkiga Finland, är alla nationaliteter välkomna att vara med i gruppen. Vi vill vara en brygga mellan olika kulturer och nationer.

I en tid när kulturen kommersialiseras med idéer om konstnären som “entreprenör”, när kommuner tävlar om att bygga stora arenor och samtidigt kraftigt drar ned på stödet till de ideella kulturkrafterna, måste det finnas människor som satsar av sin tid för att ambulerande repetera i kvarterslokaler och lägenheter. Sådana som tillverkar rekvisita och scenografier av i stort sett ingenting. Allt detta i syfte att skapa något av det finaste som kulturen kan ge oss: ett forum där vi kan vända och vrida på frågan om hur det är att vara människa.

Kulturarbetare är som katter. De låter sig inte styras. De hoppar upp på det minimala utrymmet i yttersta hörnet av bokhyllan, strax intill glasvasen, av det enkla skälet att de kan det. Inte för att de tvingas dit. Inte för att det ger det fetaste bytet eller för att det ligger en stor portion av deras favoritmat just där. De gör det bara för den lustfyllda känslan av att kunna göra det.